Utvärdering och föreläsning med tolkar

 

Under föregående vecka hade vi återigen lektioner med Josef från Furuboda. Det var extra roligt eftersom vi inte träffat honom sedan vi gick på praktik.

 

Måndag

Måndagens lektion började med incheckning, vi fick berätta hur vi mådde, kort berätta vad vi tyckte om praktiken, samt svara på frågan om vad självständighet innebär för oss.

 

Alla tyckte att praktiken var rolig och givande, samt att det var spännande att träffa piloterna och arbeta på riktigt. Vi tyckte dock det var mycket att göra och det blev stressigt i vissa skeden.

 

Vi kom fram till att självständighet innebär olika saker för olika människor. Vissa tycker det handlar om att klara sig själv och inte vara beroende av någon annan, medan andra behöver assistans för att få sin självständighet. Personer som är döva eller gravt hörselskadade behöver teckenspråkstolk för att kunna kommunicera med omgivningen. Frågan är om det är den döva personen eller omgivningen som är beroende av tolk. Båda parter kan föra sin talan, och är på så sätt självständiga, men de behöver hjälp för att kunna förstå varandra. Språk och självständighet är starkt sammankopplat. Kommunikationen är extremt viktig och Kan man inte uttrycka sig inom språket så blir man begränsad i många situationer.

 

Så vad är självständighet? För vissa handlar det om att kunna göra det man vill och ta hand om sig själv utifrån sina egna förutsättningar. Många människor, bland annat vi synskadade, är beroende av färdtjänst för att ta oss till olika platser. Detta beroende gör att vi inte alltid kan vara så spontana som vi hade önskat. Å andra sidan gör färdtjänsten att vi kan ta oss från punkt A till punkt B utan någon annan ledsagning, vilket gör att vi blir betydligt mer självständiga än om färdtjänsten inte hade funnits.

 

Josef menade att vi värderar självständigheten väldigt högt i dagens samhälle och ibland går det till överdrift. Alla vill kunna göra allting själva, och ibland glömmer vi att vi behöver varandra.

 

 

Efter incheckningen frågade Josef vad som är det viktigaste vi tar med oss från praktiken. Flera av oss nämnde alla olika perspektiv på webbtillgänglighet som vi fick ta del av, både de olika perspektiven som finns i klassen, men också kommunernas perspektiv. Deras arbete är inte enkelt, det är otroligt många som jobbar med en kommunhemsida, vilket gör att väldigt många kan göra fel. Alla gör också fel, men det viktiga är att man vet vad felen får för konsekvenser, så åtgärderna prioriteras.

 

Vi fick lära oss att söka efter fel, skriva granskningsrapporter och öva på att beskriva de problem vi upplever i skrift. Det är inte lätt för en utomstående att veta hur skärmläsaren tolkar hemsidor, därför behöver vi vara noggranna när vi förklarar det.

 

Under praktiken fokuserade vi på de brister som vi själva upplevde. Det var skönt att vi arbetade tillsammans och kunde komplettera varandra på ett bra sätt. Ingen kan allt, men alla kan bidra med något.

 

Många av oss hade velat ha en längre praktikperiod, för att ge oss elever längre tid att skriva en ordentlig rapport, men också för att piloterna skulle fått möjlighet att läsa igenom de skriftliga rapporterna noggrant innan våra överlämningsmöten. Flera i klassen hade velat arbeta som konsulter, gärna för företag. Privata företag omfattas inte av DOS-lagen (Lagen om tillgänglighet till digital offentlig service) men webbtillgänglighet är ändå extremt viktigt. Lagen innehåller dessutom bara minimikrav, för att en webbplats ska vara tillgänglig bör man därför gå utanför lagkraven. WCAG (Web Content Accessibility Guidelines) innehåller ungefär 80 framgångskriterier och som användare är det svårt att lära sig alla dessa. Flera av de brister vi i klassen uppmärksammade handlade om användarvänlighet och inte om tillgänglighet. Susanna från Funka anser att det är två olika saker, men vi i klassen menar att de ändå går hand i hand. Det märktes att vi jobbade med kommuner som bryr sig om webbtillgänglighet, de tog sig tid och lyssnade på oss.

 

På onsdagens lektion skulle de skriv- och teckenspråkstolkar som vi haft med oss hela året få ta lite mer plats. De skulle berätta om sitt yrke och vi skulle ges möjlighet att ställa frågor. Den sista tiden på måndagens lektion ägnades därför åt att formulera frågor. Först fick vi en kort stund för att komma på egna frågor och därefter fick vi utveckla dem i små grupper.

 

Onsdag

Onsdagens lektion började också med en incheckning och för ovanlighetens skull fick tolkarna också vara med och checka in. Vi fick svara på en mycket klurig fråga: Kan man bli mer mänsklig?

 

Vi kom in på några olika spår, det ena handlade om medmänsklighet och empati. Många av oss menade att man blir mer mänsklig när man kan förstå och acceptera andra människors tankar och känslor. En klasskamrat påpekade att det är bra att försöka förstå även de människor man inte delar åsikter och värderingar med. Flera av oss i klassen trodde att desto mer livserfarenhet man har, desto mer medkänsla för andra människor bygger man upp. En vuxen människa har betydligt fler egenskaper än ett litet barn. Genom livet träffar man olika människor och hamnar i diverse situationer som skapar en större öppenhet och förståelse. Det är i alla fall vad vi i klassen tror och hoppas. Josef funderade kring fördomar, han sa att det finns äldre människor som har mycket fördomar, trots att de levt ett långt liv. Han frågade om våra fördomar inte gör oss mänskliga. Jag tror att fördomar är helt naturligt. Man jobbar på att minska dem, men min tanke är att alla människor bär på fördomar i någon utsträckning. Många fördomar handlar om utseende och som gravt synskadad är jag befriad från dessa. Även jag har fördomar, men de kretsar inte kring yttre faktorer. Att vara mänsklig handlar mycket om att vara omtänksam, och man kan alltid bry sig mer om andra människor. Vi diskuterade hur empatiska läkare bör vara i sin profession. Är det bra att visa mycket känslor när man ger ett tråkigt besked, eller ska man vara neutral?

 

Det andra spåret vi kom in på handlade om att göra fel. Det är mänskligt att göra fel. Vi måste acceptera att vi inte är perfekta. Alla gör vi misstag och de flesta går att åtgärda. Desto fler färdiga svar man har, desto mindre mänsklig känner man sig.

 

Vi pratade om vad som är motsatsen till mänsklig. Alla som har husdjur vet att de känner av när man är ledsen, även djur kan alltså känna empati. Ingen vet hur mycket djuren tänker på andra varelser, men vi märker att de kan känna av känslor och stämningar. Hur är det då med växter? Det vet vi inte. Vi i klassen tror inte att motsatsen till att vara människa är att vara maskin, eftersom det är vi människor som skapat maskinerna. Vi i klassen tror att det som skiljer människor från andra varelser är vår tankeförmåga. Vår förmåga att resonera, filosofera och tänka i flera led. Vår potential att komma på nya idéer som leder mänskligheten framåt. Vi både förenklar och försvårar för oss själva genom den inre dialog som finns i alla människor.

 

Det sista spåret vi pratade om handlade om människans mindre trevliga sidor. Ofta när man pratar om att vara mänsklig så tänker man på att vara godhjärtad, empatisk och en fin medmänniska, men dessa goda sidor skapar inte en hel människa. De mindre trevliga egenskaperna, såsom avundsjuka och hämndlystenhet finns också inom oss, men i olika grad. Dessa sidor ingår i att vara människa, men det är viktigt att de inte får ta för stor plats.

 

Jag vill påpeka att allt detta bara är reflektioner från mig och mina klasskamrater. Alla vi i klassen har olika tankar om detta, liksom alla andra.

 

Efter incheckningen var det skriv- och teckenspråkstolken Rebecca som fick ta över lektionen. Hon presenterade sig själv och sina kollegor som varit med oss under kursens gång. Hon förklarade hur alla såg ut och berättade att teckenspråkstolkar bör ha mörka tröjor på sig, för att händerna ska synas tydligt. Man kan vara utbildad teckenspråkstolk, skrivtolk eller båda delarna. Hon förklarade att tolkning i teckenspråk och skrift sker simultant, till skillnad från tolkning mellan olika talade språk. Då behöver man ta paus i konversationen för att tolken ska kunna översätta. Teckenspråket är ett tyst språk, vilket gör att tolkningen kan ske samtidigt som det talade språket.

 

Rebecca belyste att teckenspråket är ett eget språk med egen grammatik och struktur. För döva i Sverige är det svenska teckenspråket deras första språk och talad svenska deras andra språk. Detta kan ofta märkas när de skriver, precis som när jag skriver på engelska. Eftersom det inte är mitt första språk så blir grammatiken inte alltid helt korrekt. Hon berättade att det inte finns något universellt teckenspråk. Alla länder har olika, precis som de har olika talade språk. Språken är kopplade till kultur, natur och sammanhang. Teckenspråket har funnits så länge människor funnits.

 

ASL (American Sign Language) utövas av flest människor och är därför det teckenspråk som ibland används på exempelvis föreläsningar, precis som talad engelska. Om det inte finns ett specifikt tecken för ett ord så får man bokstavera ordet. Inom teckenspråket förekommer låneord, precis som det gör inom de talade språken. Det finns internationella tecken, men inget internationellt teckenspråk. Däremot kan det finnas likheter mellan de olika språken, liksom mellan svenska och danska. Rebecca svarade på en fråga om ordbok för teckenspråk, det finns både i bokform, som en app och på webben. Den uppdateras varje år.

 

År 1981 blev teckenspråket erkänt som ett eget språk i Sverige och då var vi först i världen. Tidigare ansågs det inte som ett eget språk och man trodde att döva barn var dumma. Det förekom mycket förtryck, döva personer fick lära sig att tala svenska och man försökte lära dem att höra. Rebecca menar att man kan lära sig att prata som döv, men det är svårt när man aldrig hört sin egen röst. Bokstäverna B och P är svåra att skilja på, eftersom man formar munnen likadant. Än idag är teckenspråket inte godkänt som ett eget språk i alla länder.

 

Enligt traditionen utbildar personer sig till tolkar om de har någon döv/gravt hörselskadad i sin närhet, men så är det inte längre. Rebecca läste teckenspråk på gymnasiet, istället för tyska, spanska eller franska. Hon fastnade för det och därefter blev hon skriv- och teckenspråkstolk. Många som väljer detta yrke idag har bara ett genuint intresse för språk.

 

För att bli teckenspråkstolk berättade Rebecca att man behöver gå en utbildning på fyra år, den ges på olika folkhögskolor, men också på Stockholms universitet. De första två åren lär man sig själva teckenspråket och de två sista åren lär man sig att tolka. För att bli skrivtolk krävs en utbildning på ett år, samt att man är kvick i fingrarna. När man gör antagningsprov ska man kunna skriva med en viss hastighet och när man gått klart utbildningen är kraven ännu högre. En stor del i att vara tolk är att förbereda sig. Om man ska tolka en föreläsning är det bra att i förväg ha kunskap om vad föreläsningen ska handla om, samt känna till hur man tecknar/stavar eventuella begrepp som kan dyka upp.

 

Trots att skriv- och teckentolkning sker simultant så är man alltid lite efter. Därför måste man kunna lagra information samtidigt som man tolkar. Svåra begrepp komplicerar tolkningen. Som teckenspråkstolk kan man behöva bokstavera dem och både som teckenspråkstolk och skrivtolk kan det vara svårt att veta hur de stavas.

 

Behovet av tolkar finns överallt. De börjar vid förlossning, slutar vid begravning och sedan allt däremellan. Bankärenden, läkarbesök, fester och fotbollsträningar. Det finns flera olika typer av teckenspråkstolkning, vardagstolkningen ansvarar regionen för, men när det gäller skola och utbildning är det den aktörens ansvar att ordna tolk för de som behöver det. Det går även att få tag på akuttolk via regionen. Man kan boka tolk privat, men det är viktigt att det inte är den döva personen som står för kostnaden. Kostnaden för tolk varierar mycket, det beror bland annat på resvägen för tolken, samt hur lång tid den ska arbeta. Ska man arbeta många timmar för samma företag så kan de få ett paketpris. Olika tolkar är bra på olika saker och det är bara vissa som känner sig bekväma med att tolka från engelska till svenskt teckenspråk. Det är betydligt svårare än att tolka från svenska. Minsta kostnaden för en tolktimme brukar ligga på 700 – 800 kr.

 

Innan pandemin skedde all teckenspråkstolkning på plats, men de senaste åren har det varit mycket digitalt. Eftersom teckenspråket är ett Visuellt språk så menar Rebecca att det är bättre att tolka ansikte mot ansikte, då bli samarbetet bättre. Hon anser ändå att det är bra att det finns möjlighet att teckenspråkstolka via digitala plattformar.

 

Tonfall, humor och ironi tolkas också av en teckenspråkstolk – döva och hörande ska ha samma upplevelse av samtalet. Teckenspråket innehåller lika mycket känslor som det talade språket. Det är tolkens uppdrag att spegla talaren genom tecken. Man ska aldrig prata på något speciellt sätt när man pratar med en döv person, man ska bara vara sig själv. Viss humor är dock svår att översätta till teckenspråk och vise versa. Vi leker ofta med ord, två ord som låter nästan likadant kan man skämta om. Orden går att teckna, men tecknen är förmodligen helt olika. Vissa tecken kan se lika ut, och det kan vara roligt för de döva, men i det talade språket låter orden helt olika. Ofta blir teckenspråkstolkar även kulturtolkar, de försöker hitta bryggan mellan kulturerna och språken. Det är lättare för en teckenspråkstolk att förmedla känslor än vad det är för en skrivtolk. Det skrivna språket är plattare och då får man använda sig av exempelvis utropstecken för att kunna betona vissa saker.

 

Rebecca informerade om att teckenspråkstolkar alltid tolkar i jag-form. De ger röst åt den döva personen och därför ska de inte säga ”Hen säger att…”. Många utomstående förstår inte detta och pratar med den döva personen via tolken. Exempelvis kan en läkare säga ”Säg till honom att han ska ta sin medicin varje kväll” istället för ”Du ska ta din medicin varje kväll”. Det är viktigt att vi pratar direkt med varandra, vilket gäller alla människor. När Rebecca pratade om detta var vi många i klassen som kände igen oss. Många väljer att vända sig till en tolk, förälder, kompis eller ledsagare istället för att prata med oss själva, oavsett om det handlar om en hörselnedsättning, synnedsättning eller CP-skada. Jag berättade att jag ofta får tänka mig för när jag pratar med en person som använder tolk. Som gravt synskadad har jag fått lära mig att titta dit ljudet kommer ifrån, vilket har blivit helt naturligt för mig. Det känns konstigt att titta på en person som inte uttalar orden, trots att jag egentligen vet att det är den personen jag pratar med.

 

I jobbet ingår det att tolka allt som sägs i rummet, även felsägningar. Olika ljud som hundskall eller en telefon som ringer ska också tolkas. Målet är att skapa en smidig kommunikation. Rebecca berättade att det funnits många situationer då hon behövt tolka saker hon inte själv stått bakom. Som tolk har man rätt att tacka nej eller avbryta ett uppdrag om det går över styr. Det är dock ytterst få som gör det, de går in i en roll och gör det de ska.

 

I vardagstolkning kan en tolk ta ett uppdrag själv så länge det är upp till en timme långt. I rättsliga sammanhang är man alltid två tolkar, vilket delvis har med säkerheten att göra. I utbildningssammanhang är man också alltid två, man tolkar i 15 minuter och sedan byter man. Det handlar inte om att man blir trött i händerna, men hjärnan måste gå på högvarv hela tiden och därför måste man vila emellanåt.

 

Oavsett på vilket sätt man tar in information så kan för mycket distraktion vara väldigt störande. Tolkarna bär mörka tröjor och sitter vid en enfärgad vägg för att händerna ska synas tydligt. Min döva klasskamrat underströk att han får svårare att läsa teckenspråk om det är en massa visuella element runtomkring. Samma sak är det för mig som gravt synskadad, fast ändå precis tvärtom. Jag tar in information via hörseln och därför kan för mycket bakgrundsljud vara väldigt svårt att hantera.

 

Vi pratade om gruppen dövblinda och Rebecca förklarade att det finns ytterst få människor som är både döva och blinda, men alla som har en kombinerad syn- och hörselnedsättning räknas in i den gruppen. Att tolka för denna grupp kan ske på lite olika sätt. Vissa ser så pass bra att de kan se vanligt teckenspråk, men på ett begränsat avstånd och på en begränsad yta. Andra behöver använda taktilt teckenspråk, då känner de på tolkens händer samtidigt som den tecknar. Jag blir fascinerad över hur fort både min klasskamrat och tolkarna tecknar och frågade Rebecca om det kan gå lika fort med taktilt teckenspråk. Hon förklarade att vissa läser väldigt fort, ofta de som gjort det hela livet. Behöver man lära sig det i vuxen ålder så är det svårare. Det taktila teckenspråket är detsamma som vanligt teckenspråk, och att bli dövblindtolk ingår i den fyraåriga teckenspråkstolkutbildningen. Det går att teckenspråkstolka digitalt, men inte taktilt.

 

Alla har olika lätt att lära sig teckenspråk, men för barn går det lika lätt som att lära sig talad svenska. Barn kan fortare lära sig att teckna än att kommunicera med ord, därför används ofta en blandning av dessa två språk, även hos hörande barn. Rebecka berättade att förr trodde man att flera olika språk förvirrade barnen, men idag vet man att det inte stämmer, det är helt naturligt för dem att använda flera olika språk.

 

Tolkarna är med överallt, de får veta en massa och lära känna många människor, men de säger aldrig något själva. De arbetar för tillgänglighet, genom att göra kommunikationen smidig för döva personer.

 

Fredag

Även fredagens lektion började med en incheckning och vi fick svara på frågan om vad som är det viktigaste man kan lära sig.

 

Josef är bra på att komma på kluriga frågor och även denna fick oss att tänka efter. Många var av åsikten att det är svårt att komma på något konkret. Världen ändras hela tiden och man kommer inte så långt av att bara lära sig en specifik sak. Vi tyckte att medmänsklighet, öppenhet och förståelse är viktiga egenskaper att ha med sig. Dessa egenskaper får man genom livet, när man hamnar i både positiva och negativa situationer. Man lär sig genom att träffa människor, lyssna på människor och genom det kunna förstå sin omgivning. Principer är till för att brytas, man lär sig nya saker hela tiden och synsätten förändras. Visdom och erfarenhet är inte samma sak – man väljer om man vill lära sig av erfarenheterna.

 

Hur man är som människa påverkas av många olika saker, bland annat av miljön man vuxit upp i. När man lär sig nya saker förändras man som människa. Jag är inte samma person idag som när jag var 10 år och det är ju tur det. Det är okej att inte veta vad som är det viktigaste att lära sig – uppfattningen om det kommer ändå förändras under livets gång. Alla människor upplever saker på olika sätt och tycker därför att olika saker är viktigt. Vi behöver lära oss olika saker. Vissa behöver lära sig att vara omtänksamma mot andra människor, medan andra behöver öva på att vara snälla mot sig själva och våga säga NEJ. Säger man alltid JA så finns risken att allt man gör blir halvbra.

 

Vissa i klassen ansåg att det inte finns någon kunskap som är viktigast. Det är bra att utvecklas som människa och få en större lärdom inom många olika områden. Det är viktigt att våga ta till sig ny information och lära sig av sina misstag. Det är helt okej att göra fel, så länge man lär sig något av det. Vi håller oss levande när vi får ny kunskap, därför är det viktigt att fortsätta vara öppen även när man blir äldre. Vi människor mår bra av att använda huvudet och lära oss nya saker.

 

Jag anser att vi behöver få kunskap om vissa konkreta saker för att samhället ska fungera. Exempelvis behöver vi läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, för att vi ska kunna ta hand om vår befolkning, från förlossningen till dödsbädden och allt däremellan. En av mina klasskamrater berättade att han ville gå den här utbildningen för att kunna förbättra tillgängligheten och på så sätt göra vardagen enklare för personer med funktionsnedsättning.

 

Josef avslutade samtalet med en intressant tanke: Ska man fokusera på sina styrkor eller utmaningar? Är det bra att bli expert inom ett område, eller vinner man mer på att vara allmänbildad?

 

Efter incheckningen började vi tänka tillbaka på året som gått och Josef bad oss skriva ner de moment från kursen vi minns extra tydligt. Mina mest minnesvärda ögonblick kan ni ta del av här nedan.

·         Min uppsats om autism – Jag fick lära mig mycket om ett ämne jag varit nyfiken på länge, samtidigt som jag fick öva på att skriva uppsats.

·         Muntlig personlig presentation – Jag fick dela med mig av min historia och djupdyka i mina egna funktionshinder tillsammans med mina klasskamrater. Jag tycker det är väldigt nervöst att hålla muntliga föredrag, så jag var stolt över mig själv för att jag lyckades genomföra det.

·         Återkoppling – Under en vecka i höstas pratade vi om återkoppling tillsammans med Susanna från Funka. Vi fick leta efter brister på olika kommunhemsidor och därefter skulle vi skicka in återkoppling. Det var roligt med verklighetsförankring och jag fick svar från flera av de kommuner jag kontaktade.

·         Behov – I höstas pratade vi om behov tillsammans med Josef, vilket jag tyckte var väldigt givande. Alla människor har olika behov, beroende på funktionsnedsättningar och andra faktorer. Som ung gravt synskadad och rullstolsburen tycker jag det är svårt att veta vilket behov av hjälp jag själv har och därför var det bra att diskutera detta ämne med klassen.

·         Roller – I höstas pratade Josef med oss om olika roller, både om rollen som användarexpert, men också om alla roller vi har i livet. Kompis, förälder, syskon, husse/matte och en främling på bussen, bara för att nämna några.

·         Kunskaper om JAWS – Under året fick jag förbättrade kunskaper om skärmläsaren JAWS, eftersom jag övade mycket genom att surfa runt på olika webbplatser.

·         Föreläsning med Tommy Olsson från DIGG – I december hade vi en föreläsning med Tommy Olsson från DIGG (Sveriges tillsynsmyndighet). Det var en lektion fullproppad med information och jag lärde mig mycket.

·         Alla kan bidra – I början av den här kursen var jag orolig att jag inte skulle kunna bidra med lika mycket som mina klasskamrater, eftersom jag varken är särskilt tekniskt kunnig eller någon expert på mina hjälpmedel. Jag insåg att det inte stämde, eftersom webbplatser ska fungera även för användare som är som jag.

·         Lagar – Jag lärde mig nya lagar och direktiv inom webbtillgänglighet som jag aldrig hade hört talas om tidigare.

·         Härskartekniker – Under en vecka i höstas pratade vi om Härskartekniker tillsammans med Josef, vilket var väldigt intressant. På fredagens lektion skulle vi praktisera dessa på varandra, vilket var svårt. Det blev mest en massa skratt, men ett väldigt bra avslut på veckan.

·         Bloggen – Det var väldigt roligt att blogga. Att få skapa sin egen plattform, skriva och dela med sig av vår utbildning.

 

När vi pratade om detta i helklass kom fler roliga minnen upp till ytan. En av mina kamrater uppmärksammade de olika delar av webbtillgängligheten som vi gick igenom tillsammans med Funka. Först lärde vi oss om olika lagar, sedan gick vi igenom hur en webbplats ska vara uppbyggd, därefter pratade vi om hur man testar webbplatserna och till sist avslutade vi med praktiken. En annan kamrat nämnde att vi fick en bild av hur information förmedlas till olika användargrupper på bästa sätt.

 

Vi fick lära oss om olika lagar, samtidigt som vi förstod att man behöver gå utanför lagkraven för att skapa en tillgänglig webbplats. Alla kan bidra genom att uppmärksamma brister, oavsett vilka förutsättningar man har.

 

Kursen har innehållit två separata delar. Veckorna med Funka har varit mer styrda, medan veckorna med Furuboda varit öppna och gett utrymme för många intressanta diskussioner som ni kunnat ta del av här på min blogg. Praktiken var en spännande del av kursen som vi lärde oss mycket av.

 

Vi har fått träffa varandra och under året har det skett en utveckling hos hela gruppen. Idag vågar alla prata och dela med sig av sina åsikter. Det finns ofta ett förtryck mot personer med funktionshinder, men vi uppskattar varandra, ser varandra och lyfter varandra. Vi gör varandra starkare jämtemot myndigheterna. Vi har lärt oss mycket, genom att bli en del i en klass där alla haft olika funktionshinder. Kursen har endast bestått av digitala samtal, men mentalt har vi suttit i samma rum. Vi har fått fantastiska möjligheter att kommunicera med varandra, genom skriv- och teckenspråkstolkar.

 

Vi pratade om vilka kompetenser vi tar med oss från den här kursen. Först fick vi prata i små grupper två och två, och sedan pratade vi i helklass. Återigen nämnde jag den värdefulla kunskap jag fick under arbetet med min uppsats om autism. Jag tar också med mig erfarenheten att ha praktiserat som användarexpert, samt att jag fått grundläggande kunskaper om teckenspråk och teckenspråkstolkning.

 

Min kamrat nämnde det faktum att alla användare uppfattar webbplatser på olika sätt. Som synskadad eller hörselskadad användarexpert kan man inte få hela bilden av en webbplats, men det kan inte heller förväntas. Därför bör man arbeta i team när man granskar webbplatsers tillgänglighet. Man kan lära sig nya saker inom det här området hela tiden, eftersom tekniken ständigt utvecklas.

 

Både jag och min kamrat var av åsikten att den här utbildningen hade behövt vara betydligt längre. I dagsläget har vi nosat på många olika områden, men vi hade velat lära oss mer. Dessutom hade vi uppskattat om kursen hade gett oss grundläggande kunskaper om webbutveckling, så vi hade förstått webbtillgängligheten på ett annat sätt.

 

Digitaliseringen är extremt värdefull, eftersom den tillgängliggör så mycket för många människor. Därför är det av yttersta vikt att webbprogrammerare har kunskap om webbtillgänglighet. Min kamrat hade kunnat tänka sig att föreläsa om detta på universitet, för att ge framtida webbutvecklare en större förståelse.

 

När vi pratade i helklass fick vi ta del av fler tankar kring kursen.

·         Vi har fått lära oss att ta in varandras tankar.

·         Vi har nosat på WCAG (Web Content Accessibility Guidelines) och olika lagar kring webbtillgänglighet.

·         Vi har fått en förståelse för hur skärmläsaren JAWS fungerar, även de i klassen som själva inte använder det.

·         Vi har lärt oss en del om hur man granskar hemsidor samt hur man återkopplar och skriver granskningsrapporter.

·         Vi har samarbetat med varandra, framför allt under praktiken.

·         VI har lärt oss mer om webbtillgänglighet.

·         Vi har tagit del av varandras funktionsnedsättningar.

 

Vi delade med oss av fler tankar kring praktiken. Vi fick återkoppling från kommunerna på våra gemensamma granskningsrapporter, men vi hade gärna fått respons på våra personliga delar också, för att veta vad vi gjorde bra och vad vi hade kunnat göra bättre. Eftersom praktiken skedde i slutet av terminen så kan vi inte ta del av efterarbetet och se vad kommunerna gör för att åtgärda bristerna, vilket hade varit väldigt spännande.

 

På nationaldagen var vi lediga från skolan, så nu återstår bara två lektioner. På onsdag ska vi få mer tid till utvärdering och på fredag är det skolavslutning! 😊

 

/Emelie